Elevtext

Genpands hemlighet
En natt vaknade jag av att jag var torr i halsen och jag behövde något att dricka. Jag gick till floden ensam men först undersökte jag floden så att det inte fanns några krokodiler gömda under vattenytan. Jag slår till en sten så att den plumsar i vattnet. Jag väntade en stund men inget hände då gick jag fram och lappade i mig lite vatten så att brännheten och torrheten i halsen försvann. Vad gott det var att dricka vatten, tänkte jag. Jag gick tillbaka till min lilla familj och somnade om igen.

Nästa dag var jag helt pigg, jag väcker min mor och skoj anfaller min storebror.
-         Sluta Genpand, säger min storebror som vaknar yrvaket.
-         Kom, Genpand och Renpand vi ska till floden, säger min mor.
Jag och min storebror bråkar jämnt om vem som kan springa snabbast till floden och jag vinner jämnt.
-         Nu ska ni lära er att anfalla ett eget byte när vi är framme vid floden, sa mor.

Hon visar hur man gör, jag hade alltid velat bli som min mor. Vi gömde oss under några buskar för att inte bli anfallna av lejon, hyenor, vilda hundar och för att inte bli trampade av elefanter men mest av allt solen det är väldigt VARMT. Så länge tills mor har fångat ett byte så ska jag berätta lite om mig själv och min familj: Jag heter Genpand och är 7 år gammal, min storebror Renpand är 10 år gammal och min mor Menpand är 15 år gammal. Vi är en familj men far Tenpand vet jag ingenting och men jag önskar att jag får se honom. Jag är 89 cm lång och väger 35 kg, svarta streckar under ögonen. Mor säger alltid att jag har ärvt snabbheten av min far men det tycker inte Renpand.
-         Äntligen har vi något att äta, sa mor når hon kom tillbaka efter hennes jaktrunda.
Vi åt en hjortgasell som är min favorit. Det är solnedgång och det är det vackraste jag har varit med om. Sen var det sovdags, jag sov mellan min mor och Renpand.

Det var en dröm eller snarare en mardröm. Jag drömde att jag var i öknen och min mor och Renpand var borta. Jag höll på att svälta och dö i den gassande solen. Jag vaknade med ett ryck av att mor väckte mig och det var dag.
-         Snabbt göm dig, sa mor till mig.
Plötsligt hör jag hur ett skott har avlossat och rinnande blod kommer intill mina fötter. MOR, tänkte jag snabbt. Jag rusar ut och ser att min mor var döende på marken, snabbt som blixten var jag vid min mor och började gråta. Allt blev svart för mig.
Jag vaknar av att jag hör hur något startas.
-         Vad är det? undrar jag.
-         Det är en bil, viskade någon.
-         Vem? frågar jag nyfiket?
-         Jag är en surikat och jag heter Tukat, säger surikaten.
-         Kul att träffas, säger jag.
-         Vet d…, hinner surikaten säga innan bilen gick i virvlar och jag föll med buren på sanden.
-         Hjälp, Tukat var är jag? ropar jag.
-         Du är i öknen, ropar Tukat tillbaka.
Och jag faller ihop som en trasmatta.
-         Genpand… Genpand… GENPAND, viskar någon.
-         Var är jag? frågar jag.
-         Du är i själriket, säger rösten.
-         Vem är du? frågar jag igen.
-         Jag är Genpond och är din själ, säger rösten som kallar sig Genpond.
-         Du kommer att få problem under ditt liv, sa Genpond.
-         VA…, säger jag.
-         Om du vill ha styrka säg bara: Genpond ge mig din styrka, sa Genpond.

Jag vaknade av att en drakliknande orm slingrade sig runt min kropp. Plötsligt vaknade jag till och såg att det var en hornvipera som slingrade sig runt min kropp. Jag högg med mina vassa tänder rakt i nacken och den slutade röra sig.
-         Hej, du varför bet du dig själv på svansen, sa någon frågande.

Det som hade hänt var att jag hade bitit mig själv på svansen och det blödde kraftigt men samtidigt hade hornviperan bitit mig snabbt som blixten över hela kroppen och jag föll.
-         Nene, Stackars lilla gepard, sa hornviperan.
-         Varf… hann jag säg innan jag spydde blod från munnen.
-         Säg mig vad heter du? frågade hornviperan.
-         Jag… heter… Genpand, hostade jag.

Jag såg hur hornviperan funderade över något och plötsligt spydde jag blod från munnen igen och det sved fruktansvärt ont i hela kroppen. Och allt blev mörkt.

-         Genpand… Genpand vakna och säg: Genpond ge mig din styrka!

 Jag vaknade och såg att hornviperan satsade och slingrade sig snabbt till med en öppen käft.

-         GENPOND, GE MIG DIN STYRKA, skrek jag och allt blev vitt.

Matchen mellan mig och hornviperan var redan över. Det gick så snabbt. Jag hade huggit hornviperan i nacken exakt när den hoppade för att bita mig.

Jag tänkte att jag hade förlorat mycket blod och jag känner mig riktigt svag. Jag tar mig ut ur buren och joggar försiktigt därifrån. Jag tänker nu hur jag ska klara mig i öknen, hur jag ska få mat och skydda mig från faror.

Jag föll…
Och allt blev svart för mig! 

  Genpands möte
-         Genpand vakna, viskade någon.
-         Vem..? svarade jag?
-         Vakna Genpand du svettas, sa rösten.

Jag vaknade i drömmen och mor var över mig, och jag blev chokad över att MOR GRÄT jag hade aldrig sett mor gråta.
-         Varför gråter du? undrade jag.
-         För att du lever min son, sa mor.

Hon öppnade sin käft och anföll mig.

Med ett ryck vaknade Genpand ur sin hemska mardröm. Hans päls var genom våt av svett och det värkte i hela kroppen.
-         Var är jag? undrade jag.
-         Du är i min håla, väste rösten.

Genpand kollade runt och såg ett fat med vatten Genpand lappade i sig lite vatten och la sig till rätta.
-         Hur mår du min son, Genpand, sa rösten.

Det som all luft gick ur mig. Hur kunde han säga så, tänkte jag.
-         Blev du chockad Genpand, eller? undrar rösten.
-         Nej, sa jag.
-         Haha, skrattade rösten.
-         Vad skrattar du åt! skrek jag.

Och plötsligt kändes det som om mitt hjärta hade slutat stanna röstens ägare hade kommit in till rummet där jag var liggande i. Han hade en massa är ärr på ryggen och ett över vänstra ögat och han hade ett öra och tre ben.
-         Jag skrattar för att du är min son, sa han.
-         Okej, om du nu säger att jag är din son så ska du svara på tre frågor av mig, sa jag.
-         Som du vill, sa han.
-         Okej, fråga ett: Vad heter ditt första barn? frågade jag honom
-         Han heter Renpand, svarade han lugnt.
-         Rätt, fråga två: Vad hette din fru? frågade jag honom.
-         Hon heter Menpand, svarade han lugnt än en gång.
-         Rätt, fråga tre: Vad heter jag? frågade jag honom.
-         Du heter Genpand, svarade han med ett leende på ansiktet.
Tårar rann ner för mina kinder.
-         Det kan inte vara sant du är min FAR, sa jag gråtande.
-         Kom till mig min son, sa far.
Jag gick fram till honom, sniffade på honom och slickade honom det var min far.
-         Genpand varför var du mitt i öknen? frågade far.
-         Det är en lång historia far min, låt mig äta och vila från min chock först sedan kan vi ta upp det, sa jag.
-         Vad vill du äta då? undrade far.
-         Helst en hjortgasell, svarade jag skrattande.
-         Okej, då får väl jag gå ut och jaga, skrattade far.
Sedan var han ute. Medan han var ute så tänkte jag på tiden som hade gått, hur jag hade förlorat mor och Renpand, hur jag hörde röster och min själ som heter Genpond. Jag kollade en stund på mina sår och plötsligt var far tillbaka med en hjortgasell.
-         Huh, äntligen klar med jagandet, pustade far.
-         Mm, vad gott det kommer att bli, sa jag och började bita på den döende hjortgasellen.
Plötsligt så svartnade det till för ögonen och jag föll.
-         Genpand… Genpand… GENPAND, skrek far högt och det var det sista jag hörde.
I drömmen var jag omringad av flera gravar och jag blev genast rädd.
-         Hallå, var är jag är någon här, sa jag.
-         Hehe, akta rygg, sa en mörk röst.
Jag vände mig genast om och såg att det var en kopia av mig.
-         Vem är du och vad gör du här? sa jag.
-         Jag heter Genpend och jag ska döda dig så att du blir ett själspöke, sa Genpend.
-         Kom an och du menar tvärtom, sa jag.
-         Låt dödsmatchen börja, sa Genpend och han lyfte handen.

Då kom det två skelett gubbar med var sitt svärd attackerande. Jag undvek båda två och gav dem varsin spark på huvudet och dem dog.
-         Inte illa, sa Genpend.
Genast började han anfalla, han var riktigt snabb. Innan jag hann blinka hade han redan slagit mig tre gånger på bröstet och ett riktigt hårt slag på magen. Jag flämtade till och skrek av smärta.
-         Nu räcker det, sa jag och anföll.
Jag lät honom inte röra sig ur fläcken utan gav honom fem sparkar på magen, tre slag på benen och ett dödligt bett på halsen och han var borta. Jag föll i drömmen och jag vaknade till liv.

-         Äntligen har du vaknat, sa far.
-         Hehe, skrattade jag.
-         Kan inte du berätta lite om din resa nu? frågade far.
-         Okej, sa jag och började.

När jag hade berättat färdigt så såg jag att far hade fått tårar i ögonen. Jag tyckte synd om far.
-         Du, Genpand jag har en överraskning till dig, snyftade far.
-         Vad? undrade jag?
-         Följ mig, sa far.

När jag följde efter honom kom vi till ett annat rum och därinne såg jag Renpand och flämtade till.
-         Det kan inte vara sant, sa jag.
-         Jo, gå fram och hälsa, sa far.
Jag gick fram och jag såg ett leende på Renpands ansikte.
-         Hej, storebror, sa jag.
-         Hej, Genpand, sa Renpand.
Han gick upp och sa:
-         Kom så går vi ut, sa Renpand.

När vi kom ut hände det värsta jag hade varit med om, jag kunde inte tro mina ögon. Far och Renpand stådde bredvid varandra och plötsligt bett min bror far i halsen så att det sprutade blod som en vattenkran och far föll döende på golvet.

-         Hur kunde du, snyftade jag.

Och gick fram till honom och gav honom en riktig hård örfil.
-         För att han övergav oss och jag kände mig ensam, sa Renpand.
-         Men…, snyftade jag.
-         Du har hela tre sekunder på dig att fly härifrån innan jag DÖDAR dig, sa Renpand argt.
Det var som att få en stor sten över sig. Hur kunde han säga så, tänkte jag.
-         1…, skrek Renpand.
Jag joggade en bit bort.
-         2…, skrek Renpand.
-         JAG HATAR DIG, RENPAND OCH JAG KOMMER ATT HÄMNAS, skrek jag och sprang för fullt iväg.
-         3…, haha, skrattade Renpand.
Jag sprang så att mina lungor höll på att sprängas helt tills jag kom till en regnskog. Vad ska jag göra, tänkte jag och gick in i den hemska regnskogen.

 Yasser 7A

Informationssökning, del 1 – Checklista innan du söker

När man som elev får en sökuppgift bör man innan man rusar mot datorn och Google sätta sig ner och fundera över några punkter. Man ska fundera över vad det är man söker efter. När man har formulerat det för sig själv, ska man börja fundera över hur man kan hitta det man söker. När man funderar på hur kan man göra en stor del av förarbetet redan innan man springer iväg till biblioteket och/eller datorn. Den här ”checklistan” kommer alla elever som jag har informationssökningskurs att få av mig:

Ta reda på fakta om ditt ämne, en checklista

Namn:
Klass:

Steg 1
Mitt ämne är:
Det här vill jag veta om mitt ämne (ställ frågor):
Här kan jag hitta information om mitt ämne (böcker, artiklar, bilder, kartor, intervjuer):
På de här faktahyllorna i biblioteket kan jag hitta information om mitt ämne:
När jag söker på internet använder jag mig av de här sökorden:
Jag har hittat information om mitt ämne i följande uppslagsverk:

Steg 2
Jag har hittat information om mitt ämne i följande fackböcker:
Jag kan hitta information om mitt ämne i skönlitterära böcker (romaner):
Jag har hittat artiklar om mitt ämne i de här tidningarna:
Jag har hittat information om mitt ämne med hjälp av sökmotorer på Internet. OBS! skriv adress på länken
Jag har hittat bilder, filmer eller ljud om mitt ämne
Jag har hittat följande information om mitt ämne: intervju, studiebesök
Jag vill granska och reflektera över min informationssökning:

Steg 3
Vilka källor passade min uppgift bäst?
Vilka källor har varit lättast att förstå och använda?
Vad var bra och vad var svårt när jag sökte information?
Vad vill jag lära mig mer om informationssökning inför nästa tema?

Informationssökning, bibliotekariens kompetens

När man läser till bibliotekarie läser man egentligen Bibliotek- och Informationsvetenskap, vilket är väldigt talande för vad vi lär oss, tycker jag. Man utbildar sig i bibliotekskunskap – alltså hur man ordnar, klassificerar, katalogiserar – organiserar helt enkelt – ett bibliotek, men man utbildar sig även i informationsvetenskap – alltså vad är information, hur kan den se ut och var finner man den. Sedan ska man även vara vass på att kunna artbestämma den, det vill säga, att kunna se om den är pålitlig och relevant. Nu kanske någon rynkar på näsan och ifrågasätter varför man ska läsa både bibliotekskunskap och informationskunskap och det här är egentligen en fråga man kan diskutera länge, men kort sagt så kan jag svara så här – för att information och bibliotek går hand i hand. På samma vis som Internet är en förlängning av biblioteket som en fast plats och bibliotekarien egentligen är en tänkande Google. Det finns egentligen ingen motsättning mellan bibliotek och internet eller för all del, information och bibliotek. De går ihop och är egentligen samma sak, men med olika skepnader.

Fighting spirit

Igår tog jag mig an Markus Zusaks bok Fighting spirit som är en fristående fortsättning på Knockout som jag skrev om för ett tag sedan. Återigen får läsaren möta bröderna Wolfe, Ruben som är den äldre och Cameron som är den yngre (ett år yngre än Ruben). Den här gången har deras pappa blivit arbetslös på grund av en arbetsolycka och det sliter hårt på familjens ekonomi, men främst på pappans stolthet, något pojkarna ser tydligt. De ser även hur deras storasyster Sarah mår dåligt och lever destruktivt och en dag i skolan, när förnedringen har slagit rekord, kommer en kille fram till Ruben och talar illa om Sarah. Något Ruben inte tolererar utan slår killen sönder och samman. Inte helt okej, men ryktet sprids och snart får bröderna Wolfe ett erbjudande om att boxas. I ring. Med riktiga motståndare. Ruben är den självklare boxaren, men Cameron visar sig vara den riktige fightern.

Den här boken är fin, precis som Knockout, och främst är den rättfram och rolig. Camerons berättarröst är rak och ärlig, men han har en skön självdistans som gör att läsaren verkligen gillar honom, trots hans egna framställning som en loser. Bröderna Wolfe växer i läsarens ögon och de visar att brödraskap kan vara bland det finaste och viktigaste som finns.

Elevtext

Här kommer en ny elevtext, trevlig läsning!

Skratt är ljudet som hörs genom kvällens mörka timma. Ljudet av falska skratt, äkta skratt och fylleskratt jagar mig genom natten. Jag vill inte skratta eller le. Jag vill inte veta eller se, höra eller tänka.

Mobilen piper i min hand. Jag har inte släppt den ur mitt grepp sen en timme tillbaka. Jag har heller inte läst dina sms sen en halvtimme tillbaka, för det skulle va som att sprida salt i såren du gav mig. Och jag vet redan vad det står. Du har skrivit samma mening med samma tomma ord till mig i snart  en trekvart.

”Förlåt men jag var tvungen, ledsen, men försök förstå”

Det gör ont i mig av bara tanken på att dina tomma villar i min hand. Jag vill verkligen att dina ord ska betyda nåt men det finns ingen mening i dom.

Du plågar mig långsamt, men jag vägrar att va svag. Jag ska inte ge dig några tårar eller känslor, jag ska inte ge dig nåt. Jag ska va lika tom som dina ord, för du har tagit allt jag har.

Vi är två tomma personer som drog ut allt ur oss själva, och lämnade inget kvar. Du tog mina känslor och jag tog dina ord. Vi förvandlade det som en gång vart betydelsefullt till något meningslöst, till något tomt.

Skratt följer allas natt, medans tomheten följer vår.

Hanna 9A, Vimarskolan

Informationssökning

Just nu sitter jag med planeringen av informationssökningslektionen som jag ska hålla om några veckor för några klasser i år 7 och 8. Det är väldigt kul och jag letar mycket material på youtube. När allt är samlat har jag tänkt lägga upp det här på bloggen, både länkar, klipp och upplägg. Har du tips får du dela mig dig i kommentarsfältet.

Törst

Nu har jag plöjt igenom ännu en vampyrbok, Törst skriven av Richelle Mead och ja, den är helt okej även den. Det är både tacksamt att skriva vampyrböcker för unga vuxna, men även rätt otacksamt eftersom Twilightserien på sätt och vis har stulit definitionsrätten och riskerar att bestämma vad som är ”riktiga” vampyrböcker. I vilket fall som helst så tycker jag att Törst håller måttet, liksom även Parasit skriven av Scott Westerfeld och Vampyrens märke skriven av P.C och Kristen Cast gör. De handlar alla om vampyrer, absolut och en del är lika Edward och hans familj vad gäller i hur vampyrerna beskrivs, vilka egenskaper de har och hur deras historia egentligen ser ut. Men det är också den enda likheten. I varje bok finns det helt egna egenskaper för varje vampyrsort, helt egna fiender och helt egna hot som måste avvärjas. Så varje vampyrbok bör läsas som en egen bok för den vampyrbitne läsaren. Vi är ett par stycken.

Törst handlar om Lissa och Rose som har ett speciellt band mellan sig. Lissa är en moroi – en vampyr -  och Rose är hennes blivande beskyddare – en halvvampyr, men främst är de varandras bästa vänner. Sedan de båda överlevde en hemsk bilolycka som tog hela Lissas familj har deras band stärkts och Lissas magiska förmågor blivit starkare och starkare. Men, Lissas förmågor är också hennes förbannelse och Rose främsta prioritet är att skydda Lissa mot alla hot, även om de är från henne själv. Det leder dem bland annat på flykt från deras internatskola och på jakt efter en dold sanning, en sanning som är större än de själva kan förstå från början. Frågan är bara vilket pris de måste betala för att sanningen ska hållas gömd och om det verkligen är vad de egentligen vill…

Den här boken är spännande, rolig och främst erbjuder den läsare en stor dos vänskap, en dos igenkänning, en stor dos kärlek och passion och självklart en hel del spänning.

Hur kär får man bli?

Hur kär får man bli? handlar om Catrin. Catrin och Frida som är de bästa vännerna. När Adam börjar i klassen ställs vänskapen på sin spets, för det är alltid så att Frida får de killar hon blir kär i och nu har hon bestämt sig för Adam. Vilket sätter Catrin i en knivig sits. Hon önskar att hon aldrig blivit kär. ”Om inte om vore, tänkte jag. Om inte om vore skulle jag bli kär i Adam. Hur kär som helst. Blossande, vanvettigt gnisterkär. Ursinnigt sprängförälskad. Men nu var ju om. Och bara själva tanken på att bli kär i Adam var totalförbjuden, straffbar, ohygglig och fruktansvärd. Ändå tänkte jag den. Ändå fladdrade kolibrin där inne. Trots att om var.”

Här finns det omöjliga valet mellan bästisen och kärleken. Här finns djupa familjekonflikter. Vuxna som sviker. Här finns ett fenomenalt skickligt porträtt av en konflikträdd pappa som duckar för alla problem. Här finns också de vuxnas konflikter, och under alltsammans det stora problemet att kunna säga som det är innan det är för sent.

Frågor att diskutera:

• Är vänskap viktigare än kärlek?
• Är det rätt att kräva av en kompis att inte bli kär i samma kille som man själv är kär i?
• Kan man välja vem man blir kär i?

Som jag vill vara

Som jag vill vara handlar om Jessica som går i nian.  Hon är kär i Arvid och det verkar som att turen ler åt hennes håll, för Arvid verkar faktiskt vara intresserad av Jessica med. De ska på samma fest och Jessica gör sig fin, ikväll kanske det händer. Ikväll kanske de blir ihop.
De går på festen, de dansar, de dricker och de har kul. De är nära varandra och slutligen går det upp till ett rum och de börjar hångla, de går vidare och slutligen har de sex. De tänker inte alls, de bara gör.

Dagen efter slår det Jessica att de inte hade skydd, men hur stora är oddsen att något ska hända. En gång liksom. En enda gång.

Dagarna går och Jessica slukas av skolarbete, Arvid, vännerna  och ja livet. Hon hinner inte tänka så mycket på att hon börjar må illa av olika lukter. Eller att hon känner lukter väldigt starkt. Eller att hennes illamående kommer på mornarna. Eller att mensen är sen. Riktigt sen. Till slut kan hon inte ignorera det – något stämmer inte. Så hon gravtestar sig och det visar positivt. Hon är gravid. Hon. Är. Gravid. Oj.
Hon är 16 år gammal och gravid, hennes kille är lika gammal och ingen av dem är redo för barn. Eller? Arvid är definitivt inte redo. Det tycker inte hans föräldrar heller. Inte Jessicas mamma, Siv, heller. Ingen. Men Jessica tvekar – ska inte det här vara ett val. Att välja om hon vill eller inte? Hennes beslut? Eller, hennes och Arvids beslut? Men hur mycket är det egentligen ett fritt val?

Frågor att diskutera:

• Hur tycker du att omgivningen reagerar på Jessicas graviditet?
• Tycker du att Jessica reagerar rätt?
• Hur hade du reagerat om det hade varit din vän som blivit gravid?
• Anser du att Jessica har ett fritt val?
• Tycker du hon väljer rätt till slut?

Räcker det om jag älskar dig?

Räcker det om jag älskar dig handlar om Fanny som börjar bli stor, vuxen. Än så länge lever hon med sin mamma, men hon planerar att flytta ihop med Johan, hennes kille som hon älskar över allt annat.

På ytan ser allt bra, men vad man inte ser är att Fannys mamma har ett hemligt kärleksförhållande med Explorer – den där flaskan som står i bokhyllan, bakom Frödings dikter. Hennes mamma tror inte att Fanny vet, kanske för att hon alltid är däckad när Fanny hittar henne hemma, utslagen, nerkissad och nerspydd.  
Tur att hon har Johan, men ibland känns det inte som att han finns där för henne – han känns frånvarande och inte alls lika glad över att flytta ihop som hon är. Men hon kanske bara inbillar sig. Ja. Eller? Och hennes bästa vän – som borde stötta henne i alla det här, vad har hon för intresse av Fannys och Johans relation? Varför drar hon sig tillbaka?
Det är mycket som svajar bakom den perfekta fasaden och när en del kraschar följer resten med.

Frågor att diskutera:

• Är Finn ett stöd för Fanny eller gör han det svårare för henne?
• Borde Fanny säga något till någon annan om hennes mammas missbruk?
• Vilket av allt som händer Fanny tycker du är värst? Varför tycker du det?