Elevtext från skrivarkurs 19-20 okt, Vimarskolan

Luften jag andas in är tung och marken jag ligger på är kall och hård. Jag slår upp mina ögon och möts av en halvmörk grotta. Varje rörelse ekar genom grottan, varje liten rörelse hörs flera gånger om. På grottans väggar glänser fukten som svart lack, från taket droppar vattendroppar ner som sakta fallande regn. Framför mig kan jag se ljusstripor som lyser in, men de lyser inte tillräckligt starkt för att jag ska kunna se bakåt. Det är det enda jag hinner se innan paniken sveper över mig. Vad gör jag här? Hur kom jag hit? Vem är jag? Frågorna löper genom mitt huvud, samtidigt som jag desperat letar efter svar. Men jag hittar inga svar. Det finns inga minnen, inga alls. Mina knän viker sig under mig och jag faller. Fast att fallet bara tar en sekund så känns det som flera minuter. Jag hör mina knän slå i marken och hur ljudet upprepas flera gånger om tills det tillslut dör ut. Den tunga fuktiga luften känns plöstligt tyngre och svårare att andas in. Plöstlig hörs ett rop. Det är nån som ropar nåt. Ett namn. Namnet upprepas gång på gång, det kommer närmare och närmare och det kommet från ljusstripornas håll. Jag vill skrika nåt till personen som ropar, men min röst sviker mig och paniken tar över. Den ropande personen har nu kommit fram till min del av grotan. Jag ser siluetten av en mäniska men han eller hon är fortfarande för långt bort för jag skulle kunna se om det är en tjej eller kille. Jag sitter fortfarande kvar på knä på marken fastfrusen. Den ropande personen har nu tystnat och börjat sakta gå fram mot mig. När personen går genom en ljusstripporma kan jag utskilda att det är en kille. Killen är nu inte långt från mig. jag kan lätt se hans ansikte, med perfekta drag och svettdroppar som sipprar ner från hans panna. Han tittar på mig och upprepar namnet som han har gåt runt och skrikit, men nu säger han det lugn och lättnad. Är det mig han letar efter? Mitt hjärta börjar att slå oregelbundna slag, men inte av panik, utan av glädje och lycka. Borde jag inte fyllas av panik om igen. Han kan ju va vad som helst, pedofil, mördare eller våldtäksman. Vad som helst. Men istället för panik så fylls jag av lättnad. Och i samma sekund som han sätter sig ner och omfamnar mig var det som om mörkret försvann. I samma sekund som han omfamnar mig visste jag vem jag var. 

Hanna 9A